Assistent!

Innan mamma låg på lasarettet var det diskussioner med försäkringskassan om mamma skulle ha rätt till en assistent eller vårdare. Jag tror att någon gång under de första veckorna när mamma låg på lasarettet så hade vi ett möte med f-kassan för då trodde vi fortfarande att mamma skulle komma hem igen. Det var ett märkligt och jobbigt möte för mamma ville att jag skulle vara hennes vårdare och till en början var jag med på det men efter ett tag insåg jag vad det skulle innebära och hur talar man om för sin sjuka mamma att tyvärr du får hitta en annan för jag ORKAR inte!
Mötet slutade väl med att f-kassan tyckte att mamma skulle ha rätt till hjälp hemma, men eftersom hon aldrig kom hem så blev det aldrig någonting av det.
Kommer ihåg att mamma och jag satt i hennes "första" rum och det kom in en sjuksköterska som jag tror bodde i samma hus som mamma. Hon ville prata lite om det här med att jag skulle vara mammas "vårdare" och hon frågade ganska snabbt om hur jag verkligen kände inför det. Då brast det för mig och jag kunde inte låtsas längre utan svarade att jag nog inte skulle orka det. Det tyckte hon var bra för hon ansåg att man inte skulle behöva bära det ansvaret när man var i min situation. En oerhörd lättnad för mig var det att höra henne säga det.
Nu blev det ju lite så att jag tog hand om henne ändå men på mina villkor.
Jag hjälpte henne med tandborstning, massage, syresättning, tvätta håret, följa med på toaletten (även mitt i natten), köpa godis (fransk nougat) och en massa annat. Man ska inte behöva se sin 47-årige mamma lida och höra hennes vädjan om att inte vilja dö. Det sa hon ofta när hon låg där på sängen. Jag vill inte dö Sara. Vad svarar man på det???