Jag och min dåvarande pojkvän satt i soffan och tittade på film, hatade den filmen sen, (nu har jag glömt vilken det var) och telefonen ringer. Det är mamma som ringer och jag vet vad det handlar om, hon har ringt förut och sagt att hon haft misstankar. Hon har känt det på sig i ett halvår men hennes läkare har bara viftat bort misstankarna. Vi anmälde den läkaren sen men han fick inte ens en varning och det hade ju i alla fall inte gett mig mamma tillbaka! Tror dock att mamma hade levt idag om de upptäckt det tidigare. Jag gråter, mamma gråter och vi sitter 45 mil ifrån varandra vilket vi kommer att göra under hela behandlingstiden. Mamma i Växjö och jag i Tumba! I samma veva upptäcker jag att det växer ett litet liv i mig, min son som idag är 10 år. Han fick träffa sin mormor, men inte lära känna henne. Hon fick uppleva ett barnbarn en kort tid och se sin dotter gravid en gång vilket jag vet att hon var väldigt glad över, men jag hade velat att hon fick lära känna båda mina barn, hämta dem på dagis & skola, lära dem en massa saker och fira deras födelsedagar.
Mamma var uppe i Stockholm när jag berättade att hon skulle bli mormor. Vi skulle åka & handla lite i TumbaC och då passade jag på att berätta när vi var ensamma; - Vet du vad som händer i Maj mamma? - Jag ska bli mormor säger hon. Det såg hon tydligen i mina ögon så fort jag öppnade dörren hemma! När jag var liten och följde med mamma på jobbet så sa alltid alla att vi hade likadana ögon. Vi behövde inte ens vara nära varandra, alla visste att jag var Netas dotter. Ödets ironi att mamma skulle ta sina sista andetag i samma byggnad som hon hjälpte cancersjuka barn!
Den hösten var väldigt splittrad, glädjen över graviditeten och sorgen över ett cancerbesked. Jag trängde nog bort sorgen och la all energi på mig själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar