Sitter på huk i sjukhuskorridoren och ska hämta ett par rena trosor eller något annat från "linneskåpet" till mamma. Hon skulle väl antagligen in i duschen. Sitter där och ser i ögonvrån att det sitter någon på en stol ungefär 20 meter bort i korridoren, utanför sköterskornas rum. Vänder på huvudet och ser att det är en vän till mamma, kommer idag inte ihåg vem och det spelar mindre roll. Hon gråter och jag sitter där och stirrar. Tror att hon såg mig, kommer inte riktigt ihåg, men jag slutar i alla fall stirra och tar det jag ska ha. Idag vet jag att hon visste. Visste redan då att det var kört, att det var nära, att hon aldrig skulle få träffa sin väninna mer. Jag däremot, levde i en bubbla, en sjukhusbubbla, inte visa känslor, ta hand om mamma, vara stark. Tänk om jag då också visste, hade jag gjort något annorlunda, sagt något?!!!
Mammas sista blick på mig, när vi verkligen ser på varandra, jag kommer aldrig glömma den, aldrig. Hon får hjälp i sängen av flera sköterskor, minns ej varför, jag står någon meter utanför rummet, dörren är öppen och mamma tittar upp... jag ser i hennes ögon, hennes ångest. Hon vet att hon inte har långt kvar för hon kan det här. Efter många år som barnsjuksköterska och många cancersjuka barn som gått samma väg så vet man när det är nära!
Hon sa någon gång att hon inte ville dö, vad svarar man på det???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar