Assistent!

Innan mamma låg på lasarettet var det diskussioner med försäkringskassan om mamma skulle ha rätt till en assistent eller vårdare. Jag tror att någon gång under de första veckorna när mamma låg på lasarettet så hade vi ett möte med f-kassan för då trodde vi fortfarande att mamma skulle komma hem igen. Det var ett märkligt och jobbigt möte för mamma ville att jag skulle vara hennes vårdare och till en början var jag med på det men efter ett tag insåg jag vad det skulle innebära och hur talar man om för sin sjuka mamma att tyvärr du får hitta en annan för jag ORKAR inte!
Mötet slutade väl med att f-kassan tyckte att mamma skulle ha rätt till hjälp hemma, men eftersom hon aldrig kom hem så blev det aldrig någonting av det.
Kommer ihåg att mamma och jag satt i hennes "första" rum och det kom in en sjuksköterska som jag tror bodde i samma hus som mamma. Hon ville prata lite om det här med att jag skulle vara mammas "vårdare" och hon frågade ganska snabbt om hur jag verkligen kände inför det. Då brast det för mig och jag kunde inte låtsas längre utan svarade att jag nog inte skulle orka det. Det tyckte hon var bra för hon ansåg att man inte skulle behöva bära det ansvaret när man var i min situation. En oerhörd lättnad för mig var det att höra henne säga det.
Nu blev det ju lite så att jag tog hand om henne ändå men på mina villkor.
Jag hjälpte henne med tandborstning, massage, syresättning, tvätta håret, följa med på toaletten (även mitt i natten), köpa godis (fransk nougat) och en massa annat. Man ska inte behöva se sin 47-årige mamma lida och höra hennes vädjan om att inte vilja dö. Det sa hon ofta när hon låg där på sängen. Jag vill inte dö Sara. Vad svarar man på det???

Sjukskriven

De åren som mamma var sjuk jobbade jag på ett företag som heter Hemfrid. Städade hemma hos alla möjliga människor och passade barn åt några familjer. Jag trivdes faktiskt bra med det, älskar ordning o reda. Man var oerhört uppskattad av alla och jag fick ständigt beröm, men i långa loppet blev det långtråkigt!
När jag var ute och städade i ett jättestort hus långt söder om Stockholm en måndag hösten 2004 tog det stopp. Jag minns hur rummet såg ut och hur all kraft bara försvann. Lyckades ringa min arbetsledare och sa bara att det går inte längre, jag orkar inte.
Blev sjukskriven och fick två olika piller mot ångest och något annat, kommer inte ihåg vad. Helt värdelösa för mig, jag tog ett piller, men förstod inte riktigt vad som var bra med det! Har alltid varit motståndare till all typ av tabletter.
Hela hösten 2004 var jag sjukskriven och började jobba igen i Januari om jag inte minns fel. Då fanns inte mamma mer.
Från typ september till november flög jag ner till Växjö varannan vecka och bodde i mammas rum (ibland sov jag i hennes lägenhet och även hos pappa ibland). De andra veckorna var jag hemma i Huddinge med min son! Jag ville inte ta med honom till mamma och jag har för mig att hon inte ville det heller. Nu kan jag ångra det ibland, fast jag ville inte att han skulle minnas sin mormor som hon var då. Han minns inte henne alls idag och det gör mig väldigt ledsen, kunde jag ha gjort något annorlunda???!

Syrgas och lymfödem!

Inte nog med att mamma kämpade mot cancern, hon kämpade även med lymfödemet i ena armen, kommer inte ihåg vilken, och dessutom fick hon ha med sig en syrgastub överallt typ hela sista året! Jag är väldigt oinsatt i vad saker heter, hur det stavas och varför man får typ lymfödem. Kan bara berätta hur jag kom ihåg det som amatör och anhörig.
Sista sommaren på Gotland var oerhört jobbig ur flera synvinklar, men just det här med lymfan och syrgasen är det som syntes. Mamma åkte båten från Oskarshamn och var jätteorolig över hur resan skulle gå med syrgasen och jag åkte från Nynäshamn så jag kunde inte hjälpa henne. Så här i efterhand så skulle jag kanske ha åkt ner och hjälpt henne men jag ville nog inte riktigt inse hur jobbigt allting var. Har något svagt minne av att någon annan åkte med henne men kommer inte ihåg vem det var. Alla mina minnen från den här tiden är väldigt osammanhängande.
Kommer ihåg att mamma hade en stor väska med grejer till armen som skulle minska svullnaden i armen och det där "grejerna" skulle jag hjälpa henne med varje dag och jag tyckte det var jättejobbigt. Skämdes över att tycka det, men det var sommar och barnen tog som alltid mycket tid och ville ha uppmärksamhet, vilket gjorde att jag tyckte att mamma var oerhört jobbig hela tiden.
Mamma ville ha massage på handen och armen även när vi var på sjukhuset sen på hösten och även då tyckte jag att det var jobbigt. Hur man nu kan tycka det, det är väl inte så jobbigt att massera någon? När det dessutom är sin sjuka mor som behöver lite omsorg.
Syrgasen var en annan jobbig del. Framförallt för att mamma hade svårt att andas men även där blev det jobbigt när hon ständigt tjatade om att vrida ner syrgasen ena minuten och se vrida upp igen och nästa minut vrida upp lite till. På sjukhuset kunde jag vakna upp mitt i natten av syrgasen (den lät typ lite väsande) och titta på mamma för att se om hon fick någon luft. Varenda gång levde hon när jag vaknade upp där på lasarettet i Växjö!

Tidig höst 2001

Jag och min dåvarande pojkvän satt i soffan och tittade på film, hatade den filmen sen, (nu har jag glömt vilken det var) och telefonen ringer. Det är mamma som ringer och jag vet vad det handlar om, hon har ringt förut och sagt att hon haft misstankar. Hon har känt det på sig i ett halvår men hennes läkare har bara viftat bort misstankarna. Vi anmälde den läkaren sen men han fick inte ens en varning och det hade ju i alla fall inte gett mig mamma tillbaka! Tror dock att mamma hade levt idag om de upptäckt det tidigare. Jag gråter, mamma gråter och vi sitter 45 mil ifrån varandra vilket vi kommer att göra under hela behandlingstiden. Mamma i Växjö och jag i Tumba! I samma veva upptäcker jag att det växer ett litet liv i mig, min son som idag är 10 år. Han fick träffa sin mormor, men inte lära känna henne. Hon fick uppleva ett barnbarn en kort tid och se sin dotter gravid en gång vilket jag vet att hon var väldigt glad över, men jag hade velat att hon fick lära känna båda mina barn, hämta dem på dagis & skola, lära dem en massa saker och fira deras födelsedagar.
Mamma var uppe i Stockholm när jag berättade att hon skulle bli mormor. Vi skulle åka & handla lite i TumbaC och då passade jag på att berätta när vi var ensamma; - Vet du vad som händer i Maj mamma? - Jag ska bli mormor säger hon. Det såg hon tydligen i mina ögon så fort jag öppnade dörren hemma! När jag var liten och följde med mamma på jobbet så sa alltid alla att vi hade likadana ögon. Vi behövde inte ens vara nära varandra, alla visste att jag var Netas dotter. Ödets ironi att mamma skulle ta sina sista andetag i samma byggnad som hon hjälpte cancersjuka barn!
Den hösten var väldigt splittrad, glädjen över graviditeten och sorgen över ett cancerbesked. Jag trängde nog bort sorgen och la all energi på mig själv!