När någon räddar dagen

Igår var ju en sån där jobbig dag. Årsdagen. Alltid en tung dag med mycket känslor i kroppen. Så kommer man hem och möts av sin fyraåriga dotter som håller i ett stort pappersark. På det har hon klistrat fast en rad olika "gubbar" som hon ritat och överst står det trollfamiljen. Sen börjar hon förklara vilka alla är. "Gubben" längst till höger är mormor Neta, "fast hon är död", säger hon, tittar på mig och fortsätter berätta vilka de andra är...
Hon har alltså ritat mormor Neta som hon aldrig träffat, inte farmor som bor tio minuter bort, utan den person som hade avgudat henne, men aldrig fick chansen...
Det gjorde min dag, jag blev så oerhört rörd av att hon tänker på sin mormor. Mitt lilla kloka yrväder med sina funderingar.
De andra i hennes familj på bilden var hennes två bästisar, två av brorsorna, pappa och mamma. Då frågade jag varför inte Elias var med och då funderar hon några sekunder och säger helt enkelt att han fick inte plats...

Nio år av sorg!

Idag är det nio år sen jag förlorade den som jag idag hade behövt mest. Skulle ge vad som helst för att få tillbaka mamma... inte mina barn så klart!
Nio år går fort och jag trodde väl att sorgen skulle bli lättare att bära men tyvärr blir den värre för varje år. Orättvist är vad det är!!!

Ord

"jag fann aldrig modet att säga adjö, jag trodde nog aldrig att du kunde dö, vi ska enas i jorden, jag och min far (mor)"

De orden som Magnus Uggla sjunger i Olles låt träffar mig rätt i själen varje gång jag hör den.

Sista ögonkontakten!

Sitter på huk i sjukhuskorridoren och ska hämta ett par rena trosor eller något annat från "linneskåpet" till mamma. Hon skulle väl antagligen in i duschen. Sitter där och ser i ögonvrån att det sitter någon på en stol ungefär 20 meter bort i korridoren, utanför sköterskornas rum. Vänder på huvudet och ser att det är en vän till mamma, kommer idag inte ihåg vem och det spelar mindre roll. Hon gråter och jag sitter där och stirrar. Tror att hon såg mig, kommer inte riktigt ihåg, men jag slutar i alla fall stirra och tar det jag ska ha. Idag vet jag att hon visste. Visste redan då att det var kört, att det var nära, att hon aldrig skulle få träffa sin väninna mer. Jag däremot, levde i en bubbla, en sjukhusbubbla, inte visa känslor, ta hand om mamma, vara stark. Tänk om jag då också visste, hade jag gjort något annorlunda, sagt något?!!!
Mammas sista blick på mig, när vi verkligen ser på varandra, jag kommer aldrig glömma den, aldrig. Hon får hjälp i sängen av flera sköterskor, minns ej varför, jag står någon meter utanför rummet, dörren är öppen och mamma tittar upp... jag ser i hennes ögon, hennes ångest. Hon vet att hon inte har långt kvar för hon kan det här. Efter många år som barnsjuksköterska och många cancersjuka barn som gått samma väg så vet man när det är nära!
Hon sa någon gång att hon inte ville dö, vad svarar man på det???

Assistent!

Innan mamma låg på lasarettet var det diskussioner med försäkringskassan om mamma skulle ha rätt till en assistent eller vårdare. Jag tror att någon gång under de första veckorna när mamma låg på lasarettet så hade vi ett möte med f-kassan för då trodde vi fortfarande att mamma skulle komma hem igen. Det var ett märkligt och jobbigt möte för mamma ville att jag skulle vara hennes vårdare och till en början var jag med på det men efter ett tag insåg jag vad det skulle innebära och hur talar man om för sin sjuka mamma att tyvärr du får hitta en annan för jag ORKAR inte!
Mötet slutade väl med att f-kassan tyckte att mamma skulle ha rätt till hjälp hemma, men eftersom hon aldrig kom hem så blev det aldrig någonting av det.
Kommer ihåg att mamma och jag satt i hennes "första" rum och det kom in en sjuksköterska som jag tror bodde i samma hus som mamma. Hon ville prata lite om det här med att jag skulle vara mammas "vårdare" och hon frågade ganska snabbt om hur jag verkligen kände inför det. Då brast det för mig och jag kunde inte låtsas längre utan svarade att jag nog inte skulle orka det. Det tyckte hon var bra för hon ansåg att man inte skulle behöva bära det ansvaret när man var i min situation. En oerhörd lättnad för mig var det att höra henne säga det.
Nu blev det ju lite så att jag tog hand om henne ändå men på mina villkor.
Jag hjälpte henne med tandborstning, massage, syresättning, tvätta håret, följa med på toaletten (även mitt i natten), köpa godis (fransk nougat) och en massa annat. Man ska inte behöva se sin 47-årige mamma lida och höra hennes vädjan om att inte vilja dö. Det sa hon ofta när hon låg där på sängen. Jag vill inte dö Sara. Vad svarar man på det???

Sjukskriven

De åren som mamma var sjuk jobbade jag på ett företag som heter Hemfrid. Städade hemma hos alla möjliga människor och passade barn åt några familjer. Jag trivdes faktiskt bra med det, älskar ordning o reda. Man var oerhört uppskattad av alla och jag fick ständigt beröm, men i långa loppet blev det långtråkigt!
När jag var ute och städade i ett jättestort hus långt söder om Stockholm en måndag hösten 2004 tog det stopp. Jag minns hur rummet såg ut och hur all kraft bara försvann. Lyckades ringa min arbetsledare och sa bara att det går inte längre, jag orkar inte.
Blev sjukskriven och fick två olika piller mot ångest och något annat, kommer inte ihåg vad. Helt värdelösa för mig, jag tog ett piller, men förstod inte riktigt vad som var bra med det! Har alltid varit motståndare till all typ av tabletter.
Hela hösten 2004 var jag sjukskriven och började jobba igen i Januari om jag inte minns fel. Då fanns inte mamma mer.
Från typ september till november flög jag ner till Växjö varannan vecka och bodde i mammas rum (ibland sov jag i hennes lägenhet och även hos pappa ibland). De andra veckorna var jag hemma i Huddinge med min son! Jag ville inte ta med honom till mamma och jag har för mig att hon inte ville det heller. Nu kan jag ångra det ibland, fast jag ville inte att han skulle minnas sin mormor som hon var då. Han minns inte henne alls idag och det gör mig väldigt ledsen, kunde jag ha gjort något annorlunda???!

Syrgas och lymfödem!

Inte nog med att mamma kämpade mot cancern, hon kämpade även med lymfödemet i ena armen, kommer inte ihåg vilken, och dessutom fick hon ha med sig en syrgastub överallt typ hela sista året! Jag är väldigt oinsatt i vad saker heter, hur det stavas och varför man får typ lymfödem. Kan bara berätta hur jag kom ihåg det som amatör och anhörig.
Sista sommaren på Gotland var oerhört jobbig ur flera synvinklar, men just det här med lymfan och syrgasen är det som syntes. Mamma åkte båten från Oskarshamn och var jätteorolig över hur resan skulle gå med syrgasen och jag åkte från Nynäshamn så jag kunde inte hjälpa henne. Så här i efterhand så skulle jag kanske ha åkt ner och hjälpt henne men jag ville nog inte riktigt inse hur jobbigt allting var. Har något svagt minne av att någon annan åkte med henne men kommer inte ihåg vem det var. Alla mina minnen från den här tiden är väldigt osammanhängande.
Kommer ihåg att mamma hade en stor väska med grejer till armen som skulle minska svullnaden i armen och det där "grejerna" skulle jag hjälpa henne med varje dag och jag tyckte det var jättejobbigt. Skämdes över att tycka det, men det var sommar och barnen tog som alltid mycket tid och ville ha uppmärksamhet, vilket gjorde att jag tyckte att mamma var oerhört jobbig hela tiden.
Mamma ville ha massage på handen och armen även när vi var på sjukhuset sen på hösten och även då tyckte jag att det var jobbigt. Hur man nu kan tycka det, det är väl inte så jobbigt att massera någon? När det dessutom är sin sjuka mor som behöver lite omsorg.
Syrgasen var en annan jobbig del. Framförallt för att mamma hade svårt att andas men även där blev det jobbigt när hon ständigt tjatade om att vrida ner syrgasen ena minuten och se vrida upp igen och nästa minut vrida upp lite till. På sjukhuset kunde jag vakna upp mitt i natten av syrgasen (den lät typ lite väsande) och titta på mamma för att se om hon fick någon luft. Varenda gång levde hon när jag vaknade upp där på lasarettet i Växjö!